“JIA – en av de vanligaste kroniska inflammatoriska sjukdomarna hos barn”
JUVENIL IDIOPATISK ARTRIT
Juvenil idiopatisk artrit (JIA) omfattar alla former av artrit med okända orsaker som varat i minst sex veckor och som debuterat innan 16 års ålder. JIA är en sällsynt sjukdom även om det är en av de vanligaste kroniska inflammationssjukdomarna hos barn och en av det vanligare kroniska barnsjukdomarna. Även om JIA i vissa avseenden är lik RA så har bland annat genetiska studier visat att de inte är samma sjukdom.
Epidemiologin kring JIA är oförändrad det senaste seklet och då uppskattningar av dess utbredning i Europa varierar mellan olika geografiska områden har JIA beräknats påverka ca 74 av 100 000 individer. Nyligen visade en svensk studie att utbredningen (prevalensen) inom den svenska befolkningen är 85 per 100 000 invånare och incidensen 11 fall per 100 000 invånare.
Orsaken bakom JIA är okänd, men som med de flesta autoimmuna sjukdomar grundar sig uppkomsten troligtvis i en kombination av genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessa faktorer leder till att barnets immunförsvar löper amok vilket därmed skadar kroppens celler och organ. JIAs könspreferens är skev då sjukdomen påverkar mellan 3-7 flickor för varje pojke. JIA diagnostiseras innan 16 års ålder och sjukdomen manifesterar sig oftast först som svullnader av en eller flera leder med medförd stelhet, svullnad, värmeökning och smärta. Svullnaden och ömheten har sitt ursprung i inflammationen av ledhinnan. JIA kan hämma barnets tillväxt och leda till funktionsnedsättningar som blir allt svårare med stigande ålder. Skadans utsträckning beror på hur sjukdomen manifesteras och om den blir kronisk då JIA inte är en utan omfattar hela sju olika sjukdomar som särskiljs beroende på antal påverkade leder, om sjukdomen är lokaliserad eller systemisk samt specifika biomarkörer.
Barnet lever ofta ett liv som hämmas av täta sjukvårdsbesök och skolfrånvaro. Den negativa påverkan av JIA förvärras även ofta av komorbiditeter och bieffekter från diverse läkemedel. Komorbiditeter som förekommer kan innefatta andra autoimmuna sjukdomar såsom diabetes eller IBD. Bieffekter av läkemedel som kan förekommer inkluderar ofta större infektionsbenägenhet, bekymmer i mag-tarmkanalen samt utvecklingen av andra hälsobekymmer på grund av steroidbehandling (t.ex. Cushing syndrom) eller luftvägsbekymmer på grund av biologiska sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel (bDMARDs).
De senaste riktlinjerna från the American College of Rheumatology (2019) rekommenderar starkt att man bör påbörja behandlingar med en konventionell syntetisk DMARD (csDMARD) istället för NSAID monoterapi vilket historiskt sett varit en startpunkt. csDMARD inkluderar methotrexat, sulfasalazin, leflunomid och om behandlingen inte räcker även perioder med steroider (intraartikulära och/eller systemiska glukokortikoider). Det är vanligt att den initiala terapin inte ger en tillräcklig respons och då krävs en mer aggressiv biologisk behandling vilken nu börjat bli aktuell allt tidigare i sjukdomsförloppet och även vid lägre ålder.